Eftersom vi har haft mycket att göra både hemma och i skolan (begravning, födelsedag, föreningsbastu, projektarbeten…) så har det blivit en massa runtflängande den senaste veckan och tyvärr inte så mycket tränat. I tisdags hade vi dock väldigt effektiv träning. Jag hämtade Ludde klockan 15 (pappa var här på tjänsteresa så jag fick låna hans bil) sen åkte vi ut till Kållered och Huveröds för att köpa halsband. Jag kunde som vanligt inte bestämma mig, så det blev två stycken… Ett ganska brett (för mig iaf, kanske fyra centimeter) svart med reflex som man kan ta av och på utan att knäppa upp (matte är lat…) och ett ”skärp” i brunt läder.
Sen måste jag bara göra en liten parantes… I affären kommer en mamma med sin unge, kanske 3 år gammal. Hon bär ungen på armen, stannar två-tre meter bort och frågar Ludde är farlig (han låg på golvet vid mina fötter, uttråkad av att prova halsband och var som vanligt allmänt söt) Nej, svarar jag (för farlig skulle jag då verkligen inte kalla honom, han älskar alla) varpå hon släpper ner sin unge på golvet. Ungen rusar fram mot Ludde med utsträckta armar (medans mamman står kvar). öhh? tänkar jag och stoppar ungen innan hon hinner hälsa på Ludde, som tittar lite konfunderat på henne. Hallå? Gör man så eller? Hon frågade om han var farlig, inte om ungen fick hälsa. Sen släpper hon fram sin unge _ensam_ utan att följa med? Visst, Ludde älskar allt som rör sig, speciellt småbarn, men han är verkligen inte van vid småbarn och jag hade då inte med honom till affären för att han skulle vänja sig vid ungar… Jaja, de (då dök pappan också upp) tyckte iaf inte att de gjort något fel och tyckte att det var samma sak att fråga om han var farlig som att fråga om hon fick hälsa. Så, nu har jag beklagat mig färdigt 😉
Iaf blev det lite tuggben också, ett gäng i en påse som Ludde fick bära ut ur affären. Gissa om någon var stolt! Sen körde vi runt lite och lämnade bilen till pappa och åkte buss inte till Nordstan för att möte husse. under de senaste veckorna har Ludde varit lite okontaktbar och det har bara varit kissfläckar som gällt, men nu gick han superfint vid min vänstra sida, genom hela nordstan och tillbaka igen! Matte var verkligen stolt! (sen fick han iofs akut klibehov och satte sig ner mitt på golvet och stoppade upp, men om man måste klia sig så måste man!). Efter den pärsen åkte vi spårvagn till Torp och gick hem, via Låtta (som var ledare för hundkursen i höstas). Det är alltid lika kul att komma dit, man kan stå och prata hund hur länge som helst. I vilket fall som helst så frågade hon om vi inte ska byta kurs till våren, från fortsättningskursen på allmänlydnaden till introduktionen till tävlingslydnad eftersom hon trodde det skulle passa oss bättre. Schemamässigt är det mycket bättre (vi har danskurs några torsdagar också som krockar), och det verkar som om det blir mer grund- än fortsättningskurs. Nu finular jag bara på om jag vill träna för tävling… Elin med Santos och Emma med Maja ska ju också gå den kursen, liksom Låtta med Lassie, så det skulle bli ett väldigt trevligt gäng… Får fundera tills årsmötet på onsdag.
Hmm, det blev visst en parantes till… För att återknyta till rubriken, när vi kom hem var Ludde helt slut av alla intryck så han sov ett par timmar. Psykisk aktivitet kan vara nog så tröttande som fysisk! Nu ska jag rädda fisken på spisen innan den bränns… I helgen bär det av till Strömstad och då ska vi se hur Ludde kommer överens med sin ”kusin”, svägerskans katt.