Nu på eftermiddagen gick vi en sväng runt tjärnen och jag kom att tänka på hur mycket jag gör/tränar utan att egentligen reflektera över det.
Först blev det två hundmöten. Vid det första bara skulle han bara gå framåt (den andra hunden var Pedro som är här på "lån" från "min" uppfödare). De är lite spända mot varandra (de är för jämna i ålder) så vi bara gick en bit brevid varandra utan närkontakt och utan att hoppa för mycket. Sen kom det en rottistik och då gick han jättefint vid min vänstra sida tills vi var i höjd med rottisen, då släpper matten ut sitt ¤&/#%" flexikoppel så att rottisen kommer nästan fram till oss (nästan för att jag hindrade dem från att hälsa). Hoho, hur tänker man? Om jag går rakt framåt på min sida av vägen och uppmuntrande säger "nu går vi, vi går förbi", är det då inte uppenbart att hundarna inte ska hälsa? (det är andra gången jag råkar ut för den här människan, nästa gång får jag väl förklara att jag inte vill ha hennes hund nosandes i hasorna…) Jaja, vi kom förbi iaf och sen kunde jag släppa honom och passade på att träna lite på stanna. Jag busade igång honom lite och gjorde ett par snabba lägganden under gång.
Vi gick vidare och jag testade att be honom stanna och belöna med en tennis boll som jag kastade mellan oss (så att han kom närmre mig för att ta den). Gick vidare och gjorde ett par inkallningar (om det inte händer något är det ännu större risk att han fastnar i sin egen lilla doftvärld eller går för långt bort). En stund senare gjorde jag ett miniuppletande av mina nycklar och det tyckte han som vanligt var väldigt kul. Han hittade dem fint och kom in med dem. Sen hittade han en väldigt spännande lukt så jag gick och gömde mig. Han blev lite förvirrad, men hittade mig sedan (vinden låg rakt mot honom…). Jag la en godis uppe på en hög stubbe (så hög att han inte kunde komma åt den) för att få honom att be om hjälp. Det gjorde han snabbt och fick sin godis.
En stund senare blev det några till lägganden under gång och ett par stanna (där jag belönade med att kasta en godis mellan oss). Sen kom det en annan hund så då fick Ludde sitta stilla brevid elljusspåret medan den gick förbi. Från det gjorde jag ett par "tävlingsinkallningar" (håller på att lära in "hit" med ingång). Nu börjar han förstå vad hit betyder iaf.
Sen kom vi ner till vattnet och han passade på att bada lite. Vattenståndet är väldigt högt, nu får det snart inte stiga mer. Vid strandkanten hade någon satt upp ett tält och fiskade så då fick Ludde gå fint förbi (han tyckte det var väldigt spännande men jag vill inte att han ska fastna på en metkrok…). Sen fick han springa lite till och så gjorde jag en inkallning som jag belönade med lite bänkklättring (upp på en bänk, gå längs den, hoppa över till nästa) och på slutet låg det en pinne som vi busade lite med. Det blåste en del och papperskorgarna var lite läskiga, men jag gick bara förbi och sen kom Ludde på att han nog också skulle gå förbi. En bit längre bort är det lite stenar i olika höjder så där visade jag honom att jag la en godis som han inte kom åt bara genom att ställa sig mot stenen. Efter en liten stund kom han på att han skulle klättra upp på ett annat ställe och kom åt godisen.
Sen gick vi över stranden och helt plötsligt for han iväg med världens fart. Jag såg inte vad han fick syn på men sprang efter för att få tag på honom. Bakom staketet hade han blivit infångad av en rådig fotgängare som hade sett en annan hund och sett att Ludde sprang efter den. Tusen tack sa jag och kopplade en snopen Ludde som inte alls kom till hunden han ville till. Tur att den finns bra fotgängare ibland! Sen gick han i koppel resten av vägen för det var fullt med galna cyklister och rullskidåkare. Vi tränade på att gå fint i koppel fastän det var mörkt och hände en massa saker runtomkring (det är mycket lättare att gå fint i koppel när det är ljust tydligen). Sen kom det en hund till och då gick han jättefint vid sidan och jag belönade med att kasta en tennisboll framför honom. FUnkade jättebra, förutom att han släppte tennisbollen när vi sprang iväg så att den ramlade ner i diket och det tog en stund innan jag hittade den. Det allra sista som hände på promenaden var att vi gick upp för sista backen med en schäfertik bakom oss och vinden i ryggen så att Ludde hela tiden kände att hon var där. Han stannade flera gånger och ville titta på henne (det var en bra ägare så de var en bra bit ifrån oss, kanske 20 meter), men det gick ganska bra att få honom att gå vidare ändå.
Sen var vi hemma och nu sover Ludde gott i soffan. Tänk vad mycket som händer på en vanlig promenad! (vi var ute i drygt en timme)