Det här med hundträning är inte så lätt, vilket alla vi som faktiskt tränar hund vet. "Vänliga" personer på bussen brukar ju glatt föreslå både det ena och det andra, trots att de aldrig haft hund själva… Det jag ville komma fram till var en liten fortsättning på gårdagens inlägg om "fikonspråk". Visst att man vet vad man vill göra, men det är inte alltid så lätt att göra det. Blir man upprörd och irriterad kanske man ska ta en paus, men i andra situationer finns det då lägen där det är motiverat att "byta" strategi? T ex använda positiv bestraffning? Är det skillnad på vardagslydnad, nyinlärning och tävlingslydnad i vilken strategi man använder?
Jag tycker det. På lydnadsplanen vill jag att Ludde ska vara glad och fokuserad, bästa sättet för mig att få det är att variera mellan positiv förstärkning (godis, leksak, lek) och negativ bestraffning (time out, utebliven belöning). Att däremot gorma och skrika eller rycka i kopplet gör honom inte direkt mer motiverad, utan snarare ännu slöare och låg. I nyinlärning när hunden inte har en aning om vad den ska göra tycker jag att man ska underlätta för den att förstå vad den ska göra och berömma massor när den gör rätt. I vardagslydnaden däremot tycker jag ibland det kan vara motiverat med positiv bestraffning, t ex spruta lite vatten på en hund som skäller. Ibland kan jag också känna att det är lättaste sättet att få hunden att förstå vad man menar, och det lämnar inga bestående men. Däremot får man naturligtvis inte glömma bort att berömma och belöna när hunden gör rätt utan att man har behövt använda sin positiva bestraffning.
Idag kan jag redan räkna till tre positiva bestraffningar… Dexter har sovit här i natt. Eller, han har inte sovit och det tyckte jag inte var bra. Han har pipt och "vankat" (något jag vaknar av direkt, och det beror alltså inte på att han behövde gå ut). Vi började med att han sov nedanför vår säng i sovrummet (där Ludde alltid ligger). Det gick jättebra i en timme, sen stannade hissen på vårt våningsplan och då for han upp som en raket. Då satte jag honom i vardagsrummet och satte ett kompostgaller för dörröppningen. Det gick bra fram tills kl 5:30, då började han pipa… Jag ville inte alls gå upp så jag flyttade honom till biabädden i sovrummet och satte ett kompostgaller för. När han pep sprutade jag lite vatten på honom och efter två gånger så var han helt tyst och sov fint fram till 9:30 då jag kände för att gå upp.
När vi är ute och går har Ludde och Dexter pippi på att stanna och kissa var femte meter, om de får. Jag gör så att jag säger "nu går vi" när jag ser att de är på väg att stanna. Stannar de ändå fortsätter jag gå alt. petar till dem lite och säger igen "nu går vi" (de är alltså kopplade så kopplet sträcks när jag går). När de gått fint en bit säger jag "ok" och pekar på gräset/ett träd/en stolpe och låter dem kissa. Tanken är ju att de inte ska försöka stanna alls förrän jag säger ok, men nu är det iaf så att jag i sju fall av tio bara behöver säga "nu går vi" så stannar de inte. Detta bara på fem promenader.
När vi sen kom in tyckte jag de skulle sätta sig medan vi väntade på hissen, men Ludde var i någon annan värld när jag sa "sitt" så jag knuffade till honom lite och sa "hallå där" och upprepade sen sitt, varpå han satte sig.
Nu ska jag fortsätta tänka lite, så återkommer jag senare.