Lucka 10: Vardagslydnad kan man inte träna med klicker

Något jag hör ganska ofta är “vardagslydnad kan man inte träna med klicker, det funkar bara till tricks och lydnad”. Enligt mig kunde inget vara mer fel, men det är inte lika “lätt” att träna vardagslydnad med klickerträning som det är att träna lydnad med klickerträning för den som inte var van.

Den första distinktionen jag vill göra är mellan “att träna med klicker” och “klickerträning”. Att träna med klicker innebär för mig att man använder klickern som belöningsmarkör ibland, framförallt i t ex tävlingslydnaden, men man använder sig inte fullt ut av hela klickerträningens potential. Klickerträning innebär för mig att man fokuserar på att förstärka (belöna) rätt beteende, att man låter hunden erbjuda beteenden frivilligt (använder så lite hjälper som möjligt som man sedan måste träna bort), att man använder en belöningsmarkör och att man fokuserar på det man kan se (och överanalyserar inte hundens beteende: nu tänker han si, nu tänker han så). Eftersom jag är naturvetare gillar jag bevis och forskning, och det finns otroligt mycket forskning bakom just inlärning. Därför känns det extra bra för mig att veta att mina träningsmetoder har stöd i vetenskapligt bevisade teorier. Att då använda sig av klickerträningen i allt man tränar gör att man kan uppnå klickerträningens full potential och få en hund som verkligen älskar att lära sig saker,

Så, tillbaka till ursprungsämet, vardagslydnad. I vardagslydnaden säger många “hunden måste veta vad ett nej är”, “hunden måste veta när den gjort fel”. Jag kan hålla med i precis vad det står, men inte hur man traditionellt sätt lärt in det. Kan man lära vilda delfiner att jobba i flera timmar för en bit fryst fisk (när de lika gärna skulle kunna fånga sin egen), så tycker jag nästan det gränsar till lathet att inte lägga upp all sin hundträning på samma sätt, dvs med positiv förstärkning. Klickerhundar vet vad som är “fel”, dvs vad som inte lönar sig, eftersom de inte får någon belöning då. Man kan även lära klickerhundar ett nej, men frågan är hur och till vad man använder nejet (Lena, min kollega i Canis avdelning Göteborg och Kungsbacka) skrev ett väldigt bra inlägg om det för några dagar sedan, läs gärna det på hennes blogg, klickersmart.se.

En av anledningarna till att det är svårare att träna vardagslydnaden klickerskt tror jag är att vardagen inte är lika kontrollerad som lydnadsplanen vad gäller att jag som förare har kontroll på allt roligt. Det är också så att vi tillbringar den största tiden med våra hundar i vardagen och då orkar vi inte alltid vara pedagogiska och träna. Vad vi dock inte får glömma är att för hunden är allt träning/inlärning. För den spelar det ingen roll om vi är på lydnadsplanen eller hemma i köket, den lär sig hela tiden vad som lönar sig. Det gör att man för att lyckas bra med vardagslydnaden måste planera ordentligt, och se till så att man har kontroll på situationen. Man måste helt enkelt ta träningen i små steg och successivt höja störningarna för att lyckas och bygga ett stabilt beteende.

Men jag vill inte ha en hund som hittar på en massa egna saker… Det är ju också så att alla inte vill ha en aktiv hund som tar egna initiiativ, men man kan naturligtvis även träna passiva beteenden med hjälp av vardagslydnad och få en hund som går fint i kopplet för att den tycker att det är kul istället för att den tycker det är obehagligt. Dessutom tar hundar ofta egna initiativ när de är uttråkade och inte har fått tänka tillräckligt mycket, alltså gör träningen att de blir mer nöjda med tillvaron och inte hittar på en massa saker.

Men jag vill inte ge min hund så mycket godis, den kommer bli tjock… Ja, om hunden får träningsgodis utöver sin egen mat kommer den naturligtvis att bli tjock. Men varför ge hunden extra godis när den lika gärna kan få träna för att få sin mat? Varför ska hunden få “gratis” mat en gång om dagen? De flesta hundar (även de som äter dåligt) tycker oftast att det är roligare att arbeta för maten än att bara få den serverad i sin skål. Om man någon gång behöver använda extra gott godis (t ex när det är väldigt svåra störningar), så får man minska ner lite på hundens vanliga mat istället. Jag har alltid minst två sorters belöningar med mig i jackan. De ligger där hela tiden så att jag inte gömmer dem hemma när jag går ut. Vanligtvis har jag någon sorts torrfoder (det är en stor fördel att ha hundar som äter allt 😉 ), en boll och så en påse mjuk kattmat som bara används som jackpotbelöning vid t ex särskilt svåra störningar och särskilt väl genomförda övningar (t ex en jättefin inkallning).

Men det fungerar ju hemma… Utryck som “det fungerar ju hemma” hör jag ofta på kurs (och ibland är jag själv sugen på att säga det 😉 ). Ja, det fungerar hemma eftersom vi har tränat det hemma. När vi kommer till en ny plats måste vi sänka kriterierna och börja om lite i träningen så att hunden lär sig att det fungerar likadant på den nya platsen. Även här kommer svårigheterna med vardagslydnaden in. När ett vardagsbeteende som vi tycker att vi tränat mycket och att hunden kan inte fungerar, då blir vi lätt frustrerade och säger till hunden “NU sätter du dig” vilket får till följd att hunden tycker det är obehagligt att sätta sig eller sätter sig långsamt.

Så för att lyckas träna klickerskt även i vardagslydnaden krävs det mycket av en själv som förare.

  • Kontrollera omgivningen
    • Tillgång till belöningar. Se till så att hunden bara kan få belöningar av dig och när du tänkt dig det, dvs låt inte hunden självbelöna sig. Att sno mat från diskbänken är naturligtvis väldigt självbelönande eftersom hunden får något riktigt gott för besväret.
    • Undvik möjligheter att göra fel. Hunden lär ju sig hela tiden, och får den göra “fel” många gånger lär den sig att göra det. Tränar du t ex att inte ta skor från skohyllan, se till så att hunden inte kan ta skor från skohyllan när ni inte tränar. (för att lyckas med det finns många strategier; sätta kompostgaller för, använda hatthyllan istället, gå barfota…)
  • Planera träningen
    • Skriv gärna ner en plan för hur beteendet ska se ut, i vilka miljöer de ska fungera etc. och när du sedan tränar skriver du upp vilka störningar du tränat med och hur det gått för att du ska kunna ha koll på vilka störningar du behöver träna mer på och för att undvika att träna på samma saker hela tiden. Att träna på det man redan kan gör ju inte att man kommer vidare.
  • “Självkontroll”
    • Det krävs även mycket “självkontroll” från förarens sida. Det går inte längre att skylla ifrån sig genom att säga “hunden fattar inte” eller “han är så envis”. Om beteendet inte fungerar beror det helt enkelt på att jag som förare inte tränat det tillräckligt bra. Det gör också att det inte är hundens fel om det blir fel, utan jag som förare måste då planera träningen annorlunda. Om jag känner kommer ner på stan ett behov av att säga “men han går ju fint i koppel hemma” så kan jag genom att bara tänka till lite komma på med vilka nya störningar jag måste träna: andra människor, bilar, andra hundar, godispapper på marken osv. Det hjälper mig inte heller att bli arg på hunden, pga tidigare nämnda anledningar, och eftersom jag då kan förstöra vår tidigare träning genom att hunden tycker det blir obehagligt och tråkigt. Ilska känns bra för mig själv för stunden, och om jag får som jag vill genom att bli arg har jag dessutom fått förstärkning för att bli arg. Däremot har forskning visat att det är kontrproduktivt att ventilera sin ilska så eftersom ilska föder mer ilska… Ingen läkare skulle föreslå våldsamma TV-spel, skräckfilmer eller romantiska noveller för att “bota” ilska, rädsla eller ensamhet.

Jag har tänkt att jag de kommande dagarna ska skriva lite om några vardagsbeteenden som jag tränar med mina hundar och som är ett måste för mig.

Klickerträning :)
Här pågår klickerträning 😉

Dagens fråga: Vilket vardagsbeteende tycker du är svårast att träna?

8 svar på ”Lucka 10: Vardagslydnad kan man inte träna med klicker”

  1. det svåraste för mig är att träna min staff att själv välja att vara lugn när vi träffar människor hon gillar (eller ja, alla människor som tittar på henne eller pratar med henne). På den punkten har jag jobbat mycket, men nästan “gett upp” eftersom att hon kan göra alternativa beteenden istället – de kräver ju dock att det är jag som tar initiativet och säger vad hon ska göra.

    Över lag har jag varit mindre bra på att träna hundarna till att fatta “rätt” beslut (för mig då) själva, men å andra sidan är de jäkligt duktiga på att fatta rätt beslut för sin egen vinning, heja förstärkningshistorik! Det jag tycker är svårast i vardagen är att komma ihåg att hunden tränar hela tiden, även när inte jag gör det och när den sköter sig så tänker jag inte på det tillräckligt ofta för att förbättra förstärkningsfrekvensen utan jag uppmärksammar mest deras beteenden när de gjort fel val. Det är mycket man Vet, men lite man Gör 😉 har grubblat över detta sedan jag fick upp ögonen för klickerträningen men inte fullt ut tagit mig tiden att sätta kriterier på vardagen, och då blir det ju genast inkonsekvent. Det får bli mitt nyårslöfte, brukar ju säga att mina hundar är väldresserade men ouppfostrade så nyårslöftet blir att planera och träna så deras val är mina val! 🙂

  2. Jättebra inlägg!
    Idag ska Mårran och jag till stan och träna miljöer och hundmöten…ett tag sedan sist, så det blir noga planerade vägar och mycket mat!
    Kram från mig och nospussar från Popsy till hennes goldenpolare.

  3. Lovisa: Förstärkningshistorik is the shit 😉 till för- och nackdel. Jag tror det viktigaste är att man iaf är medveten om det, sen kan man aldrig vara perfekt och det är helt ok att det blir fel ibland eller att man glömmer bort det.

    Åsa: Tack! Lycka till med träningen! Kram

    För mig blev det uppenbart idag vad jag måste träna på: Koppla hundarna från hästen samt ännu mer hundmöten med Diesel. Jag tycker hundmöten är det absolut svåraste att träna eftersom jag själv blir så ledsen när vi misslyckas (och Diesel låter som en tok). Nästa sak jag också tycker är svårt är “pressen” i att man vet vad man ska göra, men ibland vill man bara att saker ska fungera…

  4. Innan jag upptäckte tjusningen med klickerträning var alla misstag hundens fel(man kunde skälla och skylla på honom), nu för tiden är det bara jag som gör fel eftersom att hunden inte är en bättre elev än vad jag är lärare 😉 känns lite som ordspråket: ju mer jag lär mig ju mer inser jag att jag inget kan :p för ligger felet hos hunden är det ju “inte mycket att göra åt”. Ligger felet hos en själv…. Hahaha, man måste ge sig själv en brejk, ibland är det bra att man blir arg för iaf är det så för mig att det är en stor spark därbak för att ta tag i ett problem och slippa bli arg igen.

  5. Jag gör precis som du förordar, även i vardagen. Det fungerar strålande! T ex “tigger” hon aldrig – fast det gör hon förstås genom att ligga mycket platt på golvet:) Det är det jag tränat in.
    MEN, en sak som har dykt upp ett par gånger, är att någon annan, t ex ute där det kan vara svårt att hänga med på vad andra hundägare gör, ger henne en riktigt smaskig godbit rakt ur fickan. Min hund, som tycker att allt är tillåtet att pröva, kan då tigga å det grövsta av den personen. Lite pinsamt för mig, när jag kan få kommentaren “värst vad hon är ouppfostrad”. Hon känner alltså inte till förbudet mot att tigga! Detta är just nu den svåraste situationen, för det är så lätt att jag blir irriterad och beter mig på ett sätt som min hund inte förstår och som är väldigt oklickerskt…
    Jag inser att jag borde iscensätta situationen och träna på det, men det har inte blivit av… Det är så mycket man ska träna, att vissa saker glöms bort.

  6. att gå fint i koppel utan att bli en jojo (in för att få belöningen efter kontaktklick och så ut igen)

  7. Kicki: Jag tror det viktigaste är att man börjar tänka på det, sedan kan man inte alltid göra det, det är mänskligt 🙂

    Hela klickerträningen bygger ju lite på det vi kallar för “tiggeri”, dvs att vi har något hunden vill ha. Sedan kan vi lära hunden att “tigga” på ett sätt som vi gillar. Om mina hundar “tigger” av andra människor när det in passar ber jag hundarna lägga sig, eller människorna att belöna hundarna när de frivilligt lagt sig.

    Nu vet du iaf vad du behöver träna på, lycka till med det!

    Eva: Ja, jojo-effekten vill man verkligen undvika. Om det uppstår kan det fungera att ta in hunden och hålla den vid sin sida en liten stund så att den lugnar sig lite. Om man ökar förstärkningsfrekvensen, så att hunden aldrig kommer längst ut i kopplet, en stund så kan man troligtvis minska lite på den sedan.

    Med koppelträningen tycker jag det svåra är att minska ner på belöningarna. Ofta vill man göra det för snabbt, men jag tror det är viktigt att ganska länge ligga på en hög förstärkningsfrekvens för att inte få för många misslyckanden. 4 av 5 repetitioner ska vara lyckade innan man förändrar kriterierna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.